BVC

Siggie Diggeli Louie fyller ju snart tre så det var dags för koll på BVC. Jag har inte varit så noga med de besöken tidigare för jag tycker att jag själv kan avgöra om barnen skulle vara avvikande på något sätt och inte utvecklas normalt (jag menar att jag inte är orolig för dem). Men den här gången bestämde jag mig för att gå av någon anledning. Och det var inte så dumt för under samtalet med BVC sköterskan kom det fram att jag kunde få samtalshjälp eftersom jag saknar stöd i mitt föräldraskap. Vi pratade kring barnen och vår vardag och då frågade hon vad jag har för stöd. Stöd? frågade jag tillbaka. Och la till lika snabbt att -jo, jag har ju mina fina vänner att prata med. Så är det verkligen, men ibland känns det som om jag skulle behöva någon mer erfaren när vännerna och sunda förnuftet inte räcker till (det blir ju lite speciellt som ensammamma). Och avlastning saknar jag i princip helt. Ibland önskar jag att jag hade barnens morföräldrar eller någon annan äldre släkting som skulle kunna hämta barnen tidigare på dagis ibland eller sitta någon kväll om jag behövde göra något utanför hemmets trygga vrå. Visst finns ex.svärmor med sambo. Men det känns alltid som om jag ber om för mycket. Det känns inte riktigt ok, fast de säger att det är det. Det är så mycket om och men innan de ställer upp. Sådant tar mer på krafterna än vad själva sittningen ger. Nu ska jag bara vänta på att samtalskvinnan hör av sig. Spännande.