Begravning

Äntligen har jag också fått säga hej då till morfar.

Jag plockade en bukett med gräslöksblommor sådana som finns på kobbarna i skärgården. Morfar älskade ju att köra sin båt. Tre orangea blommor en för mig, Arvid och Sigrid.
Jag grät så jag skakade, skönt att få släppa ut allt.
Skönt att få träffa mormor också. Gud så vacker hon var i sitt nya utväxta lilla hår. Jag hoppas hon förstår hur vacker hon är utan peruk och börjar gå utan. Hon sa att hon skulle göra det. Finaste mormor.

Fint

En vän sa till mig...
Fina du Du har så mycket kärlek i dig och det är inte vem som helst som klarar av att vara i det. Men ändra aldrig på det som är du för du är en underbar människa. Kram
Jag har så fina vänner.
Det gör mig lycklig.

Den sitter långt inne..

Hela dagen idag har jag gått runt med en konstig känsla i kroppen. På eftermiddagen kulminerade den och jag kände mig rent vimmelkantig, illamående och fick svårt att andas. Inte förrän jag satt på tåget förstog jag varför. Det var då tårarna kom. De gick inte att stoppa. Först lite försiktigt men sen ringde en vän och då snörvlade och snorade jag så pass att mannen bredvid mig gav mig ett paket med näsdukar. Det börjar komma ikapp. Morfar är borta och i morgon är det begravning. Jag ska träffa mormor utan morfar. Min älskade morfar.

Kom ihåg

Det är inte så bra att äta kyckling när man är vegetarian. Särskilt inte när man ska sova tillsammans med någon som man vill göra ett gott intryck på...

Sorry

Det blir inte så mycket bloggande just nu, mest plugg

Trevlig midsommar!

Just nu reser jag mycket, fram och tillbaka bland alla jag håller av. Försöker göra alla inklusive mig själv nöjda. Det känns svårt. Höga förväntningar, pirr i magen och oro för att inte räcka till. Jag borde plugga mer, vill ju klara kursen. Om jag är rädd om mig själv kanske det kan bli en fin sommar ändå.

Nu pirrar det i magen. Snart får jag återse min bh och min kärlek!!!

På något sätt lyckades det bli en perfekt kalasdag. Trotts att det regnade och vi var tvungna att vara inne. Kanske var det för att väninnan i luren dagen innan frågade mig varför jag alltid bryter ihop vid högtidsdagar. Vad väcker det hos dig frågade hon. Jag funderade och grät en skvätt. Ensamhetskänslorna blir övermäktiga. Men varför måste allt vara så perfekt? Jag får upp en minnesbild (från ett foto) mitt 4 eller 5 års kalas. Jag är lika speedad som Arvid brukar bli. Hur var det egentligen när jag var liten? Jag har ju svårt med minnet. Så jag vet inte riktigt. Men jag får lite fragment. Bitar faller sakta på plats. Bit för bit får jag lugn i min kropp. Och idag hade jag fått tillräckligt (eller var det pga sovmorgonen? Barnen sov till halv nio, har aldrig hänt tidigare) för att till och med kunna städa och pyssla i köket innan frukosten med ro. Har aldrig hänt tidigare. Det blev en sån härlig dag, med färdig "frysprinsesstårta" med pelargonblomma som ros och ballerina kex. Tidigare har jag alltid bakat allt, min tårtbotten är grym. Arvid var lite fundersam och undrade var fiskedammen skulle vara och vilka lekar de skulle leka men en varsin klubba och egen fri lek, som bland annat springa barfota utomhus i regnet gjorde succé. Barnen var nöjda och jag är nöjd, lugn och glad. Har jag kommit vidare en liten bit nu?

Säljes

Nu behöver jag en sulky så jag tänkte sälja den här skönheten för 900kr. Hur fin som helst, lite bortskavt på suffletten. De stora hjulen gör den grymt skön att köra.

Födelsedag

Åh, det blev en fin födelsedag i alla fall. Även om grädden till frukosttårtan blev sur av att jag var så arg. Arvid tyckte den smakade konstigt och det gjorde den. Men middagen blev desto mer lyckad, men hur svårt är det att lyckas med att koka ris och rosta bröd? Med lite keso, lyxig färskost och sallad blev det en riktig toppen middag.
Sen är det ju så att även om han "såg" vad jag pysslade med igår kväll så är det ju inte helt lätt för en femåring att komma ihåg sådant strunt när man fyller år och är helt uppe i det. Tur för mig.

Genom hot och bannor kunde jag slå in paketen ostört lååååångt efter läggdags. Vimplarna i taket och dukningen "råkade" han se när han gick och "kissade" och det hördes ju väl när jag vispade grädden till frukosttårtan, så mycket för överraskning. Nu är all magi borta, min son tror att jag hatar honom och jag är helt slut. Nu går jag och lägger mig.

Idag har jag införskaffat världens bästa ögonfransböjare. Den är grym. Från Shiseido. Helt magisk. Nu slipper jag värma med plattången för att få till böjen ordentligt. Och det har jag Anna att tacka för.

Äntligen lite mer "följsamt" hår, hoppas på att "hjälmens" tid är förbi.

Första delskörden av balkongväxter.

Arvid, vad önskar du för middag på din födelsedag?
- Ris och rostmackor.
Ganska fattigt kan jag som mamma tycka, men vill han ha det så får han självklart det.
När jag frågade om vi inte skulle ha en gryta till eller något svarade han
- Du kan ju äta en sallad eller nått.
Rådissad.

Min Hoya blommar! Den har jag haft sen jag var liten och bodde på Solåkrabyn, den har aldrig blommat förut. Men nu i Umeå i duschen hände det! Vi trivs. Lycka.

Hur slut kan jag bli? Har varit på dagisavslutning med grillning. Bjöd exet och hans kärlek på mat. Gick riktigt bra. Trevligt att äntligen få prata lite mer med henne. Det verkar vara en gullig tjej och barnen gillar henne. Det är bra. Men gode vad det tog på krafterna. Är nog bra tänkt av mig att inte ta ut svängarna allt för mycket nu. Har tackat nej till onsdagens festligheter med vin och gott sällskap. Känner att varken jag eller barnen skulle palla. Det skulle ju innebära övernattning och det är ingen lätt grej för mig och mina barn. De byter ju miljö ändå så ofta att det liksom räcker. Frun i huset trodde att jag kanske tackade nej eftersom min gamla flamma bor på övervåningen och meddelade att han var bortrest, jag försäkrade att så var inte fallet, honom har jag kommit över för länge sen. Morfars död, mina separationer och barnens och min korta tid tillsammans var nog som skäl. Och just nu när jag knappt kan sitta upp pga tröttheten känns det ganska bra att ha en hel vecka hemma utan mer festligheter än kalaset på lördag.

I morse när jag vaknade doftade det nyfallet regn i mitt sovrum. Det stämde. Paraplypromenad till dagis.

Arvid en morgon: Mamma, ditt hår är ju helt galet! Jag är beredd att hålla med....

Lunch på balkongen

Svart på vitt

Förmiddagspromenad med besök hos Näcken

På kvällen dagen efter han farit hem får jag ett godnatt sms där han berättar att han tackar för den fina presenten som låg i hans jackficka. Jag förstår inte riktigt vad han menar och frågar. Jag får svaret: Bh:n i min jackficka. Då minns jag vad jag gjort. Sista kvällen på skolan var det en liten fest på ett av rummen. Jag tyckte att bh:n var lite väl tajt och tog av den lite diskret. Sen upptäckte jag att jag inte hade någonstans att lägga den. Då får jag syn på hans jacka. Så fick det bli, med en innerlig lovan till mig själv att absolut inte glömma den där för då skulle jag ju hamna i "crazygirlfriend" facket direkt. Jag glömde den, men det verkar ju gå bra ändå. Tur.

Det slog mig att min son fyller ju fem år nästa vecka. Det innebär kalas. Jag känner mig inte riktigt som en kalasmamma just nu och undrar om jag hinner samla ihop mig så pass mycket att jag ändå lyckas få till en fin dag. Men kalas med en massa barn, stora tårtor och storslagna presenter, det kan jag inte ens få till när jag inte krisar. Och nu mitt i min känslostorm hur ska jag få till något alls? Morfar kommer inte ens vara lagd i graven då kalaset ska stå. Allt känns så flytande för mig. Har försökt få till en ordnad tillvaro för att ha något att luta mig emot. Men jag känner ändå att jag famlar i mörker. Jag går runt här i mitt skitnödiga "kataloghem" (ja, det ser typ ut så nu. Helt perfekt och ingen annan än jag som kan röra till det) och försöker landa. Hitta något att hålla fast vid. Mina vänner borde ha skavsår i öronen vid det här laget. Jag suger mig fast vid dem. Nu märker jag hur svårt det kan vara att bo långt ifrån familjen. Jag har valt det och är nöjd med mitt val. Men just nu skulle jag behöva vara bland människor där jag bara kan vara i mitt liksom. Jag längtar efter någon här hemma som kan pyssla på och bara skapa lite trygghet som inte kommer från mig själv. Nu får jag inte till det. Jag är en spillra av mig själv. Jag kommer snart tillbaka, javisst är det så. Det gör jag ju när jag krisar, jag reser mig starkare än någonsin och varje gång kan jag visa mig lite lite svagare. Trotts att jag skäms. Men jag jobbar på det. Vill inte skämmas för hur jag är. Bara vara, som jag är. Trött, ledsen, liten, rädd och otroligt virrig. Idag har jag varit på väg att fly minst två gånger till Stockholms storstadsbrus. Trotts att jag inte ens har kraft till att packa någon väska, än mer styra upp bil/kattvakt eller be barnens pappa om ännu en extra dag. Jag kan inte fly, kan inte be om fler dagar. Jag vill vara med mina barn, min familj, min trygghet. Mina älskade barn. Jag hoppas bara att jag är tillräckligt stark för att kunna vara mamma. Rutinerna kanske hjälper mig hitta min trygghet, det blir bra. Men kalas, hur ska det gå?

Det blev avklippta shorts ändå. Bäst för plånboken.

Ibland får man bara försöka hitta det vackra i vardagen....

Det blev ingen diskning, den får jag ta efter det här innan jag ska plocka i ordning och damma barnens rum. Det blev fika på stan med Linda från klassen kl 14.30 (vanlig fikatid på skolan) på kafé Station (där vi har haft en del aktiviteter med skolan) Och detta resulterade även i lite ångestshopping. Som bilden visar blev det ett par nya glasögon (utan styrka nu då) och en underbar prickig kofta, allt för att pigga upp. Sen la jag undan tre par shorts utifall att jag inte kan klippa till ett par här hemma som jag kommit på att jag har liggande i någon projekthög. Ska alltså leta och klippa också.

Jag försöker plugga. Det regnar ute vilket i vanliga fall får hela min kropp att vilja rulla ihop sig i en lite boll under en varm filt eller i en go famn. Behöver jag påpeka att den känslan är totalt övergripande idag? På bordet står det lila syrener, likadana som morfar fick i sin hand av min syster när han gått bort. Allt som snurrar i mitt huvud överröstar texten jag försöker läsa. Kanske en diskpaus är på sin plats? Tankar som, när blir begravningen, vad ska jag ha på mig, vilka blommor kommer det finnas kvar att plocka till morfar, hur blir det att se min käresta igen, kommer vi vara blyga för varann, var ska vi ses, hur ska vi ses?

Det slog mig att jag tog beslutet att inte fara hem samtidigt som morfar dog. Kanske han väntade på mig?... Förlåt om jag drog ut på ditt lidande med mitt velande.

Morfar är död

Mamma ringde och berättade att morfar gått bort nu kl halvåtta. Stigge är död, min älskade morfar. Tårarna fortsätter rinna. Idag är sorgens dag det står ju tydligt. Det verkar vara så att jag alltid ska få det lite extra tufft. Jag menar jag har ju redan separationen från alla vänner och min kärlek att sörja idag, men det var inte nog. Jag gråter och det är jag glad för. Det får komma ut. Min finaste morfar. Vi har alltid haft en speciell relation, jag var ju hans favorit. Jag kom ju först av alla barnbarn och jag har ju bott mycket hos mormor och morfar. Han somnade in. Det känns fint. Det var inte många dagar sen han sa att han inte ville leva mer och nu är han borta. Det känns bra att han fick som han ville, att han vågade släppa taget.

Tack för att du är min morfar, jag kommer alltid älska dig. Kramar /Petra

Sorglig dag.

Det var en underlig dag igår. Skolavslutning. Sorgen hade redan då alla i ett fast grepp. Avslut inför en ny början. Folk började droppa av och tårar fälldes. Och det fortsatte idag. Alla fina människor jag träffat, hur kan man tycka om så många samtidigt? Det kramades länge och väl. En del kommer igen till hösten andra inte. Min kärlek for hem. Typiskt. Jag tänker att det löser sig. Vi får se. Men det känns svårt, det långa avståndet. Men vi ska resa, fast han inte gillar det. Tur att min hemby inte är alltför långt ifrån. Underlättar en hel del. Det kunde ha varit värre.

Skolavslutning

Jag har precis köpt smågodis, jag som knappt äter godis på lördagar. Ångestfaktorn är hög. Känns inget bra att skolan är slut och alla splittras. En del för en tid andra för alltid. Jag har svårt att se till det goda just nu. Vill inget annat än just det, men nu är det så satans svårt. Har till och med styrt upp med barnens far att han tar dem några dagar tidigare för att jag ska kunna vara med och avsluta helhjärtat. Jag vill inte avsluta! Jag vill sy, skratta och älska precis som jag gjort hitintills. Har svårt att se min sommar framför mig.