På något sätt lyckades det bli en perfekt kalasdag. Trotts att det regnade och vi var tvungna att vara inne. Kanske var det för att väninnan i luren dagen innan frågade mig varför jag alltid bryter ihop vid högtidsdagar. Vad väcker det hos dig frågade hon. Jag funderade och grät en skvätt. Ensamhetskänslorna blir övermäktiga. Men varför måste allt vara så perfekt? Jag får upp en minnesbild (från ett foto) mitt 4 eller 5 års kalas. Jag är lika speedad som Arvid brukar bli. Hur var det egentligen när jag var liten? Jag har ju svårt med minnet. Så jag vet inte riktigt. Men jag får lite fragment. Bitar faller sakta på plats. Bit för bit får jag lugn i min kropp. Och idag hade jag fått tillräckligt (eller var det pga sovmorgonen? Barnen sov till halv nio, har aldrig hänt tidigare) för att till och med kunna städa och pyssla i köket innan frukosten med ro. Har aldrig hänt tidigare. Det blev en sån härlig dag, med färdig "frysprinsesstårta" med pelargonblomma som ros och ballerina kex. Tidigare har jag alltid bakat allt, min tårtbotten är grym. Arvid var lite fundersam och undrade var fiskedammen skulle vara och vilka lekar de skulle leka men en varsin klubba och egen fri lek, som bland annat springa barfota utomhus i regnet gjorde succé. Barnen var nöjda och jag är nöjd, lugn och glad. Har jag kommit vidare en liten bit nu?