Den sitter långt inne..

Hela dagen idag har jag gått runt med en konstig känsla i kroppen. På eftermiddagen kulminerade den och jag kände mig rent vimmelkantig, illamående och fick svårt att andas. Inte förrän jag satt på tåget förstog jag varför. Det var då tårarna kom. De gick inte att stoppa. Först lite försiktigt men sen ringde en vän och då snörvlade och snorade jag så pass att mannen bredvid mig gav mig ett paket med näsdukar. Det börjar komma ikapp. Morfar är borta och i morgon är det begravning. Jag ska träffa mormor utan morfar. Min älskade morfar.