Det slog mig att min son fyller ju fem år nästa vecka. Det innebär kalas. Jag känner mig inte riktigt som en kalasmamma just nu och undrar om jag hinner samla ihop mig så pass mycket att jag ändå lyckas få till en fin dag. Men kalas med en massa barn, stora tårtor och storslagna presenter, det kan jag inte ens få till när jag inte krisar. Och nu mitt i min känslostorm hur ska jag få till något alls? Morfar kommer inte ens vara lagd i graven då kalaset ska stå. Allt känns så flytande för mig. Har försökt få till en ordnad tillvaro för att ha något att luta mig emot. Men jag känner ändå att jag famlar i mörker. Jag går runt här i mitt skitnödiga "kataloghem" (ja, det ser typ ut så nu. Helt perfekt och ingen annan än jag som kan röra till det) och försöker landa. Hitta något att hålla fast vid. Mina vänner borde ha skavsår i öronen vid det här laget. Jag suger mig fast vid dem. Nu märker jag hur svårt det kan vara att bo långt ifrån familjen. Jag har valt det och är nöjd med mitt val. Men just nu skulle jag behöva vara bland människor där jag bara kan vara i mitt liksom. Jag längtar efter någon här hemma som kan pyssla på och bara skapa lite trygghet som inte kommer från mig själv. Nu får jag inte till det. Jag är en spillra av mig själv. Jag kommer snart tillbaka, javisst är det så. Det gör jag ju när jag krisar, jag reser mig starkare än någonsin och varje gång kan jag visa mig lite lite svagare. Trotts att jag skäms. Men jag jobbar på det. Vill inte skämmas för hur jag är. Bara vara, som jag är. Trött, ledsen, liten, rädd och otroligt virrig. Idag har jag varit på väg att fly minst två gånger till Stockholms storstadsbrus. Trotts att jag inte ens har kraft till att packa någon väska, än mer styra upp bil/kattvakt eller be barnens pappa om ännu en extra dag. Jag kan inte fly, kan inte be om fler dagar. Jag vill vara med mina barn, min familj, min trygghet. Mina älskade barn. Jag hoppas bara att jag är tillräckligt stark för att kunna vara mamma. Rutinerna kanske hjälper mig hitta min trygghet, det blir bra. Men kalas, hur ska det gå?