Den jag är

Igår fick jag höra att jag är konstig, så konstig att jag är som om jag röker på konstant. Att jag pratar underligt och har underliga idéer och åsikter. Att jag alltid varit skum men senaste åren blivit rent märklig.
Först blev jag ledsen och arg. Sen när jag började tänka och känna efter så var det inte så dåligt ändå. Jag menar, det lades fram på ett sådant sätt som att det var det sämsta någon kan vara. Helt vrickad och utan kontakt med omvärlden. Men jag kom på att jag har ju arbetat hårt i flera år för att bli den jag är. Åtskilliga timmar i terapi: psykodynamisk, kognitiv och gruppterapi, hyllmeter med självhjälpsböcker och framför allt mina fantastiska vänner som hjälper mig att bena ut det mesta. Jag spränger mina gränser gång på gång. Vägrar vara låst av ett kontrollbehov som tidigare hindrade mig från att vara närvarande, vägrar låta mina rädslor stoppa mig när jag utforskar mig själv och livet. Vägrar låta mina rädslor döma andra människor med värderingar som inte är mina. Jag ifrågasätter reaktioner som inte gynnar mig, som drar ner istället för att lyfta mig.
Jag är glad för att jag är den jag är. Jag trivs med mig själv och jag är trygg med mig själv. Det känns rätt för mig, äntligen mår jag bra i grunden. Jag kommer fortsätta arbetet med mig själv livet ut. Det är slitsamt och skrämmande men det ger mig så mycket.