Läskigt

I går låg jag och bakismyste hemma med min kärlek när grannen kom inrusandes skrikandes att hennes son skurit sig i handleden. Illamåendet och tröttheten var som bortblåst när jag rusade upp till henne. Samtidigt som vi surrade en handduk runt handleden, höll om hårt och lyfte upp den i luften pratade jag lugnande med pojken. När allt var på plats ringde jag 112. Mamman satt med honom hela tiden. Jag medlade mellan mamman och telefonisten och såg till att de skickade en ambulans. Pojken hade en kompis över och jag är glad att jag hade sällskap som kunde sitta med honom. Han var riktigt skärrad vilket jag inte märkte förrän hans mamma kom och hämtade honom, jag hoppas bara att mamman märkte det. Hon verkade också väldigt chockad. Vilket jag kan förstå, det var blod överallt på golvet och ut i trapphuset.

Barnen hade sprungit runt hemma och han hade inte hunnit stanna vid balkongdörren. Handen hade gått rakt igenom rutan.

När de for iväg i ambulansen städade vi bort allt glassplitter och blod. Sakta sjönk det in vad som hade hänt.

Jag fick veta idag att de sövt honom och att handkirurgen fick ta över, två senor var avskurna.

Jag är lite imponerad över mig själv, hur jag instinktivt styrde upp allt med ett lugn som absolut inte speglade den panik jag hade inombords. Jag är glad att jag fanns där för att kunna hjälpa till. Bara genom att finnas där för mamman kunde hon också hitta fokus och lugna pojken, innan när hon kom ner var hon i panik.

Obehagligt var det i alla fall.