Hur kan jag gå runt och sakna något som jag inte haft. Något som jag bara fått nosa på en kort stund som sedan "poff" försvann. Jag är helt såld på kärleken måste jag erkänna, och när jag träffar någon och det känns så fint då vill jag ju ha mer. Men på sistone har det liksom varit som om det inte är för mig. Jag har träffat sådana som jag inte kan få. Det känns som allt stämmer och det är helt underbart, änglarna sjunger och moder jord ler. Men ändå är de inte för mig. Är det inte han som är livrädd så är det praktiska saker som står i vägen för att jag ska få fortsätta utforska vad kärlek är för mig. Folk säger att jag inte är ful, så det kan inte vara felet. Ganska många tycker att jag är trevlig tom. rolig. En vän hyllade mig på hennes blogg. Allså måste jag vara en ganska schysst person med ett fint yttre. Vad är då problemet? Att jag är kärlekskrank? Kanske det, vill för mycket? Jag vill ju bara leva ut! Det är lite rörigt här inne men hos vem är det inte det? Tom. skitnödiga människor med hem som foton ur en Mio katalog har det rörigt inom sig (fast de inte gärna erkänner det) Jag ERKÄNNER! Det är rörigt, jag är rörig, men jag lever vill jag lova. Nåväl, kärleken verkar låta sig vänta. Någon sa till mig att i en separation tar det inte lång stund för mannen att hitta en ny, han kanske tom. påbörjat nytt innan han avslutat det gamla. Men för kvinnorna tar det vanligtvis upp till fem år! Jag är inne på år två och lite till och jag är less! Inte vill jag vänta fem år heller. En dag står han där ska du se. (bla bla) Så kanske det är. Eller så får jag köpa en till katt. Hona den här gången, en liten lurvig nätt sak. Fast det är klart, det hjälper ju inte. Det är inte samma sak.... Suck!
6 kommentarer:
låg och funderade på det igår. Vem säger att man kommer träffa en ny människa att älska? Det finns säkert en orsak till att jag bara haft ett förhållande nånsin!
Tror att många män är lite rädda för starka självständiga kvinnor.
Kvinnor som tänker själva och analyserar sitt liv och sin själ.
Som säker efter ro på insidan... som vågar lyssna därinne.
Detta kommer säkert betyda att hon även kommer föra in detta i förhållandet och dessutom lägga samma ansvar på honom att ta hand om sig och söka stillheten för att lära känna sig själv.
Sen att du saknar nåt du aldrig haft. Det är ganska självklart. Det är väl en naturlig drift att önska få känna på och leva i ett riktigt kärleksförhållande.
Eller oxå är det genom tv där man ser 'hur ett förhållande kan gå till/ska se ut'
Tror lätt man kan bli inlullad i filmens värld när man tänker på hur verkligheten skall/kan se ut.
Men visst BORDE det kunne va så att man kan leva resten av sitt liv med riktig, innerlig kärlek!!?
I ett förhållande där man vet att man är älskad, säker, sedd... ALLA dagar. Där det finns den dära lilla gnistan genom hela livet.
Tycker det är nån sorts grundläggande rättighet :)
Vi får kämpa och vänta.
Vi kvinnor är ett mysterie faktiskt... jag börjar tro det. Inte vikken som helst karl törs ta i oss :)
Being Unstable & Bitchy is all part of My Mystique
pussar
För mig är inte problemet att hitta någon som älskar mig och som vill vara med mig. Mitt problem är att hitta någon som JAG älskar. Jag har haft det ena förhållandet efter det andra och trott att jag har hittat rätt,att han har varit min stora kärleken men nej... Allihop har de blivit vänner efter en stund och såna förhållanden, utan minsta gnista och passion, fungerar inte i längden. Jag vägrar att tro att denna typ av förhållanden är de enda som finns, utan ser det som att jag har varit för okräsen i mina val. Jag har lovat mig själv att aldrig mer nöja mig med det lilla och trots att jag må ha satt ribban högt så VET jag att det ordnar sig. Jag VET att jag kommer att träffa min stora kärlek, när jag är redo för det. Först måste jag reda ut mig själv och komma i lugn med mig själv, innan jag kan satsa. Men jag förväntar mig att det kommer att hända i framtiden och att när det gör det så behöver jag inte analysera det minsta. Är det rätt så är det det, det kommer att lösa sig av sig självt. Jag hoppas för din skull att han står framför dig snart eftersom din längtan är så stark. Själv satsar jag nog också på en katt tills vidare... :)
Men kommer man någonsin reda ut allt om sig själv? Jag ser det som om jag alltid kommer vara i förändring, alltså aldrig bli klar. Jag hoppas på att träffa någon där man kan utvecklas tillsammans var för sig. Alltså sida vid sida. Med respekt för varann och ens växande. Och jag vet nog oxå att han kommer stå där en dag. Men jag är lite otålig bara.... Klockan tickar :)
nej! men DET hoppas jag väl inte... att man blir klar lixom. Man vill väl växa och utvecklas. Men på djupet lixom?? I grunden...
Eller Va vet jag :)
Jo självklart tror jag på att man är i ständig utveckling! Jag tänker nog mer för min egen del, vad gäller självkänsla osv, att jag behöver bli "klar" på något sätt. Jag antar att du har hunnit längre än jag efter 2 år och att du är redo. Jag tror helt klart att du kommer att träffa någon som är rätt för dig, jag hyser inte det minsta tvivel. Jävla skröna och skituttryck jag vet! ;) Men jag tror att ju mer man anstränger sig för att hitta någon desto svårare blir det, man är som på "jakt". Min tanke och önskan är mer att han bara ska stå där en dag, en dag då jag är mogen. Ska berätta en händelse för dig när vi ses, en händelse som får mig att tro på det jag säger nu. Kram!
Jo jag hade oxå en period då jag gick och pratade om att jag FÖRST skulle bli klar med mig själv men sen har jag insett att jag aldrig blir klar. (tur) Rossi, du har rätt när du skriver om jakten. Jag är helt klart less på att kyssa en massa grodor och hoppas på prinsen. Så nu har jag beslutat att lägga ner och slappna av. Vi får ta och fixa ett "party" bara ;)
Skicka en kommentar