Hemkommen!

Åh så härligt det var att få komma ut på landet och arbeta lite med kroppen. Det tog ett tag innan jag tog mig ut dock. Jag fattar varför det alltid ska ta sån tid i kassan på Coop. Alltid, det slår aldrig fel. Väl ute var det bara att hugga i direkt. Det var ju Tippen dag och släpet skulle lastas. Sen bar det av. Jag hittade en del grejjer. En korg till min nya sittvagn, som jag måste bygga om på någe vis (tur att pappa kommer nästa vecka) en lite hylla till barnens kök, en till badrummet och en lampskärm, så nu fattas bara en fot. Det är så kul att glida ner i containrarna och fira upp en liten skatt. Det är inte klokt vad folk slänger. Väl hemma igen drog matfixet igång och sen rullade det på till vår lilla myskväll. Janita hade bjudit över lite grannfolk på Mojitos och sushi och medans hon nattade barn fixade jag sushi. Jag var så försiktig försiktig med wasabin eftersom vi hade en del nybörjare i gänget men det spelade ingen roll, det blev bra drag ändå på bitarna. Drinkarna känner jag själv att jag behöver öva en del på. Men ge mig den här sommaren så sitter det nog sen.(herregud hon har ju buskvis med mynta så det är lugnt) När gästerna gått var det dags att lägga vår tarotläggning inför den nya månperioden. Och hua! Vi kan inte lägga tillsammans vi får bara samma kort! Helt galet. Det är 78 kort och vi drar 3 likadana. Skumt. Vi kommer nog umgås en del framöver verkar det som....

Under natten hade jag en dröm som gav mig lite guidning i mitt sökande efter tillgången till mitt undermedvetna. Jag har tillgång till det men jag TROR att jag måste ha en försäkran för att inte bli påkommen. Så nu vet jag vilken väg jag kan använda för att nå dit och att jag kan smälta in UTAN något säkert kort. Det får jag utforska mera...

Dagen efter var det bara att kavla upp armarna igen. Vi renade, städade och inredde farstun, hallen och trappen innan vi for ut till ladan som håller på att rivas. Vi gick lös med kofötter och hammare så nu är bara stommen kvar och de mesta av bräderna är lastade. Härligt arbete att riva. Snart kan traktorn dra ner skelettet. Det känns lite heligt när man river en sådan gammal kropp. Det har ju haft ett viktigt syfte, någon har byggt den och nu ska den flyttas och tjäna vidare som stall. Det gamla vackra trät, de rostiga och krokiga spikarna. Förmultningen av trät som fallit till marken. Dofterna, känslan av trät, färgerna... det är så vackert på något sätt, lite sorgligt men fint. (Jag glömde såklart kameran annars hade jag absolut fotat.)
Så var det dags för utfodring igen och sen fick det komma upp lite hyllor i vardagsrummet. Sen var min gräns nådd. Det var dags att ta KundaliniSaaben hem till stan igen. Jag passade på att plocka mig en stor underbar bukett med rödklöver som i skrivande stund förgyller mitt vardagsrumsbord.