Tacksamhet

Det är mycket sånt just nu. Jag är så otroligt tacksam. Jag har så fantastiskt fina vänner-överallt! Stockholm, Umeå, Örebro, Järna... Jag blir alldeles knäsvag. Jag har aldrig känt så tidigare med vänner. Att jag känner mig rik. Förr hängde jag upp mig på pojkvännerna. Och nu, alla dessa fantastiska kvinnor som finns! Lycka. Dessa starka, ömma, intelligenta och intressanta varelser som glider runt och förgyller världen med deras kraft.
Men jag stannar inte där. Nej, nej. Jag är tacksam för livet. Och nyfiken. Allt kan verkligen hända. Jag är som en nyfrälst. Kan nog bli rätt jobbig i längden med min förälskade blick och peppade sätt. Som en ko på grönbete. Jo så har det varit det senaste 1 1/2 året. Jag är verkligen såååååå tacksam för att jag blev utbytt av en annan kvinna. Annars hade jag aldrig fått lära känna mig själv.Inte på det här sättet iallafall- i raketfart. Shit det gör ont ibland men det är sååååå häftigt oxå. Jag kommer säkert skriva en hel del om detta för jag blir alldeles upprymd av det med jämna mellanrum. Tacksamheten liksom kommer innifrån och värmer mig ut. Vilken tur jag har. Jag är stark, jag kan verkligen klara allt. Fast ibland vill jag bara rulla ihop mig i fosterställning och gråta (vilket jag oxå gör ibland) och längtar efter en sån där mamma som bara finns där och stryker en över håret tills jag gråtit färdigt. Då får jag stryka mig själv över håret och ta hand om mig tills jag mår bra igen. Men ibland finns det inte utrymme för det. Då blir det till att bita ihop tills jag kan möta mig själv igen. De perioderna gillar jag inte för då är jag ingen bra mamma. Som tur är finns ju vänninorna med all vishet. Men jag välkomnar allt det för jag lär mig så mycket om mig själv. Det kanske alltid har varit så bara att jag inte sett det. Åh vad jag låter pretto. Äckligt nöjd eller hur? Fast jag saknar en man....