Nu fattar jag...

Hela grejjen med allt som varit jobbigt nu under den här perioden. Nu ser jag oxå var jag brustit i mötet med mina barn. Det är skönt att polletten trillat ner i alla fall. Lite självrannsakning, handböcker, vänner och en löst konflikt så föll det liksom på plats. Jag känner mig trygg och stärkt. Nu gäller det bara för mig att hålla fokus.
Men nu undrar jag... Vad är det för grej det här med första mensdagen? Min har bara blivit värre efter barnen kom. Varför får vi kvinnor inte sjukskriva oss då? (eller får vi det?) Jag menar kroppen funkar ju inte. Jag har rent ont i bäckenet. Det känns som på förlossningen med smärtan från livmodern oxå. Lägg till det deppigga sinnet så har man ju inte en arbetsför person direkt. Och jag blir alldeles liten och kramig. Lite jobbigt eftersom jag är ensam och ingen av mina tre katter vill ligga på min mage? Fördelen ska vara att om man håller sig stilla och uppmärksam så kan man lättare få insikter och drömmar med budskap. Så jag kanske ska lägga mig tidigt då för att dra nytta av mitt tillstånd? Det är så mysigt väder bara, med spöregn. Och jag har ju bara sett en film än så länge... Säng, bok, film,te, bad? Så mycket mysigt, vad välja?