Funderar en del kring föräldrarollen och hur jag vill vara. Som människa. Eftersom jag nu är vuxen (jag antar att jag ingår under den kategorin) och börjar förstå hur en del saker funkar vill jag välja att vara ödmjuk och hänsynsfull mot dem jag lever med och är nära (andra också såklart men jag tänker framför allt de som finns där varje dag) även om jag mår dåligt eller har en dålig dag så vill jag välja att vara den bästa jag kan vara just då. Och klarar jag sen inte detta utan måste vara en egocentrisk martyr och osa negativitet så får jag ta det när jag är ensam. Dra mig undan, välja bort att vara kring andra. Jag vill inte utsätta min omgivning för detta. Jag tror att det är detta min syster menar när hon säger att jag förstört hennes barndom. Jag kan i det fallet inte annat än be om ursäkt och säga att jag inte visste bättre. Det gör jag nu. Jag vill aldrig utsätta mina barn för detta. Jag vill lära dem att de har ett val. Att det är helt upp till dem hur de vill hantera sina känslor och att det kommer påverka omgivningen på ett eller annat sätt. Jag klarar det inte alltid idag heller, men jag peppar mig själv att nästa dag går det bättre eller bara om en liten stund bara jag får andas och hitta tillbaka till mig själv, den som jag väljer att vara.