Ibland misslyckas jag. Som idag. Jag är inte stolt över mig själv. Eller lite beröm ska jag ha eftersom jag bröt ihop och grät tillslut. Ibland blir det för mycket. Och efter en dagishämtning from hell, en låååång middag, så lång att vi var tvungna att läsa ett kort kapitel och en nattning med tusen frågor, kiss och bajsnödighet och en trött stressad mamma så gick det inte längre. Jag behöver sova. Försöker ta mig i säng. Snart. Ska bara vara ensam en liten stund. Framför datorn. Tittandes på mina ord. Det känns tråkigt att jag önskar träffa någon endast för att få avlastning med all markservice. Så är det nu. Borta är drömmarna på den som tar mitt hjärta med storm. Nu vill jag bara dela jämlikt och kanske mysa lite ibland. Sorgligt men sant. Och inte särskilt lockande kan jag tänka. Men jag är trött. Kanske man kan tycka att jag gnäller. Jag har ju bara barnen varannan vecka (och har därtill mage att önska mer tid) men de veckorna utan barn känns ännu mer fullknökade än veckorna med barn. Jag vill så gärna ge. Ge mer. Men just nu orkar jag inte mer. Knappt jag orkar med mig själv. Vill bara sitta inne, hemma, ensam, vara ifred. Borde sova. nu.